wahlbergs islandshästar

när man är gravid och en stor del är den egna balansen genom det växande barnet och hur man bär det. Tillhör dem som gått upp drygt 20 kg båda mina två graviditeter och svårt har det varit när man blivit stor att kunna rida och få hästen att förstå vad man menar då den så viktiga balanshjälpen helt sätts ur spel och man inte alls vet vart den egna balanspunkten egentligen är.
Ju längre graviditeten fortskrider desto mera frågande blir hästen på vad man egentligen vill och menar, stanna eller framåt? Till slut har man bara tvingats inse att det inte går att rida ordentligt, iallafall har det varit så för mig, de sista ridturerna innan jag helt slutade rida innan barnen föddes bestod bara av i princip skritt, kan tänka mig att det är betydligt lättare för dem som inte ökar så mycket i vikt som jag gjorde.


Har den sista tiden reflekterat över att det tagit så lång tid att få tillbaka min egna balans och få hästarna att reagera som jag menar. Det är nu snart 1 år sedan Lennon föddes och äntligen har jag de senaste veckorna kännt att jag har ordentlig kontroll igen på min balans och hästarna förstår mig-en helt underbar känsla som jag inte egentligen visste att jag saknade så mycket förrens jag kännde den igen....


Hriki vår/vintern 2011 ,då min balans inte var på helt topp//Margareta

TOMTEN.

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.



Vincent och Lennon Wahlberg-Norman



God Jul och Ett Gott Nytt År

 Frohe Weihnachten und ein glückliches Neues Jahr  

"Islandshöns är lantras av tamhöns ursprungligen från Island. Det är en mycket gammal ras som härstammar från tamhöns som kom till Island för 1 000 år sedan med vikingarna. Dessa höns har sedan utvecklats till Islands egna lantras.

Då de moderna värphönsen som till exempel Leghorn kom till Island blev islandshönsen nästan helt utkonkurrerade och hotades av utrotning. Några isländska bönder gick samman och lyckades rädda rasen och under senare tid har den blivit mer uppmärksammad igen. Det som gör de isländska hönsen populära är deras vackra utseende, ofta är ingen individ i en kull den andra lik. Rasen är frisk, härdig och tycker om att vara ute i alla väder.

I Sverige har rasen funnits sedan 90-talet och finns nu i några stammar.

Rasen är medelstor, relativt högrest och väger runt 2 kilogram. Hönorna har ofta en fjäderbuske (crest) på huvudet. Tuppen har stor enkelkam och slör. Islandshöns kan ha olika färger, allt från vit, porslinsfärgad och viltfärgad till grå eller vetefärgad.

Rasen har ett trevligt temperament och är varken vilda eller slöa.
Bland ägare av islandshästar är det populärt att även ha en flock islandshöns. Dessa raser har hört ihop på isländska gårdar sedan urminnes tider."



Tuppen








//Anna

Gestern ist Vargur

http://www.stormhestar.de/german/horse_view.asp?ID=49013

seinen letzten Weg gegangen.

1997, anlässlich seines Beritts für die Körung, erhielt er aus unerfindlichen Gründen längere Zeit Equipalazone (Wirkstoff Phenylbutazon). Als sich die ersten Nebenwirkungen zeigten (Eiterbläschen im Maul) erhielt er vom behandelnden Tierarzt Penicillin gespritzt und zusätzlich nochmals sechs Beutel Equi., die die Bereiter ihm auch brav gaben.

Von all dem erfuhr ich erst, als es für Vargur schon fast zu spät war. Nachdem ich dann endlich benachrichtigt wurde, fuhr ich sofort hin um ihn abzuholen. Das Bild, das er bot, werde ich nie vergessen: Ein Skelett, dem man ein Pferdefell übergehängt hatte, wenn er den Schweif hob, kam das blanke Wasser heraus. Er frass nicht mehr, war völlig apathisch und konnte auch kein Wasser mehr lassen. - Er hatte sich aufgegeben. Und das innerhalb verhältnismäßig kurzer Zeit. Der Tierarzt, der zur Blutabnahme gekommen war, meinte auf meine Frage, ob das von dem Medikament kommen könne "nein, das geben wir immer".

Ich nahm ihn mit und brachte ihn in die Klinik, wo man mir keine Hoffnung auf Erfolg machte. Um ihn wieder ins Leben zurückzuholen, fuhr ich jeden Tag in die Klinik (eine Strecke ca. 1 1/2 Std.) und ging mit ihm spazieren immer an anderen Pferden vorbei und stopfte ihm Gras, Möhrchen und anderes Futter ins Maul. Von der Klinikseite wurde er ganz gezielt entgiftet und künstlich ernährt.

Nach ca. drei Wochen hatten wir es geschafft: Er lebte wieder. Ganz gesund wurde er nie mehr, erreichte aber immerhin eine gewisse Lebensqualität.

Über den Kampf mit dem Tierarzt, bzw. seiner Versicherung, nur soviel: Nachdem die Versicherung das Gutachten der Klinik nicht anerkennen wollte, bestellte sie einen eigenen Gutachter, der allerdings uns Recht gab.

Dadurch und durch das Gutachten einer IPZV-Richterin über Vargurs Zuchtwert erhielt er dann  auch die Körung (er konnte ja nun keine Prüfung mehr ablegen). Er kam ins HB I und hat mir noch fünf sehr schöne Stutfohlen gebracht und ein Stutfohlen von einer Fremdstute, die nie aufnehmen wollte.

So gut es mit seiner Gesundheit erst wieder aussah, ging es doch immer weiter bergab. Nicht nur, dass Leber und Niere geschädigt waren, auch die Nerven waren durch das Mittel angegriffen. Das zeigte sich in den letzten Jahren durch eine zunehmende Ataxie. Zuletzt wollte seine Hinterhand ihn gar nicht mehr tragen und ich ließ ihn gestern über die Regenbogenbrücke gehen. Die letzte Zeit war ein ständiges Auf und Ab und ich weiß nicht, ob ich nicht vielleicht zu lange gewartet habe und ob ich nicht eher hätte loslassen müssen.

Warum ich das so ausführlich hier schreibe?

ALS WARNUNG! KEIN PHENYLBUTAZON IN EINEN ISLÄNDER!

//Anna